I går fredag såg Mick så här ledsen ut när han inte fick någon frukost men sådana är operationsbestämmelserna!
Jag lät Mick kissa och lyfta på benet för sista gången på ett tag innan vi gick in på Ultuna.
Usch vilka obehagskänslor jag får när jag åker från Ultuna med ett tomt koppel i handen! :’(
Lättnaden var stor när ortopeden Annika Bergström ringde i går eftermiddag och berättade att Micks andra bogledsoperation hade gått bra och helt enligt planen. Precis som med högra bogleden gick Annika in artroskopiskt och tittade i leden innan hon öppnade upp helt. Hon fick se att även på vänster sida var ligamentet helt av. På denna sida hade han även en irritation på ledytans brosk. När Annika ringde var Mick på väg att vakna och hon sa att om allt fortsatte att gå bra så skulle jag få hämta mig idag lördag.
I morse åkte jag till Knivsta och var funktionär. Jag trodde att de skulle ringa om hämtning av Mick ganska tidigt eftersom de gjorde det sist och Annika sa i telefon att de brukar göra klart hemgångarna så fort som möjligt. Klockan var efter 14 innan telefonen ringde och jag hann bli lite orolig att det hade hänt något men så var inte fallet.
När jag kom för att hämta hem Mick fick jag vänta ett tag för de hade en annan hemgång samtidigt.
Till slut var det dags och gissa om jag blev förvånad när sköterskan kom ut med Mick utan bärselen och i ett vanligt retrieverkoppel! Efter förra operatonen var det så väldigt viktigt att Mick skulle ta det lugnt och inte överanstränga sitt enda framben. Denna gång fick jag fråga efter selen och då gick sköterskan in och hämtade den.
Jag hade parkerat bilen så nära jag kunde för att inte Mick skulle behöva gå/hoppa så långt. När jag hade lyft in Mick i bilen började han gny och jag fick då se att hans opererade ben hängde löst och var helt utan bandaget! :O Det var väldigt svårt att få ut Mick ur bilen eftersom han vill klara själv och samtidigt kände att han inte kunde så han spjärnade emot och så gnydde han eftersom det gjorde ont, trots både smärtstillande plåster och piller! 
Jag fick ut Mick ur bilen och insåg att det fanns ett problem, nämligen att det var lördag och alla dörrar in till djursjukhuset var låsta. Det fanns inte en chans att Mick skulle fixa att ta sig ända till huvudentrén och det skulle knappast vara bra för hans opererade led heller. Jag sa till Mick att lägga sig ner.
Sedan gick jag och kikade in genom fönstren för att se om det satt någon i något rum som kunde öppna sidodörren åt mig och Mick. Jag hittade ett rum med en veterinär som kom och hjälpte mig in med Mick. Han fixade ett nytt bandage åt Mick. Det känns ärligt talat som om jag har lärt mig rätt mycket om Micks bandage som heter Velpeau Sling och om vad som krävs för att det ska sitta kvar. Jag försökte komma med lite försynta råd och tips. På flera ställen hamnade det wet-rap direkt mot Micks päls/hud och jag blev orolig för skavsår. Veterinären stoppade in lösa bitar av den bommullsliknande saken och jag försökte framföra att det nog inte skulle vara kvar utan glida ut men det lyssnade man inte på. Behöver jag ens nämna att det redan nu har åkt ut och jag befarar att Mick kommer få skavsår. Bland annat har han wetrap mot sin hud på baksidan av hans högra framben.
Mick blev jätteglad när vi först kom ut och jag sa att vi skulle åka hem så jag förstår att han blängde på mig med denna blick när han strax därpå befann sig inne på Ultuna igen…
Efter en och en halv timme fick vi äntligen åka hem och Mick lade sig längst in i buren som för att visa för mig att han skulle hem!
Väl hemma tänkte jag att Mick skulle få kissa innan vi gick in men detta blev resultatet när jag frågade Mick och han skulle gå och kissa.
Stackars hjälten Mick var helt slut och hade inte en tanke på att gå och kissa…
Vi gick in och åt middag i stället och det var mer populärt!
Nu hoppas jag att bandaget som sattes idag INTE ger skav och inte går upp utan sitter PRECIS som det ska till nästa fredag då Mick ska in och byta det!
När Karl och barnen har varit bortresta har jag haft ansvaret att vattna i växthusen och våra krukor och Algot har gjort sitt bästa för att hjälpa till.
Gissa hur mycket jag har saknat dessa leenden under de senaste dagarna! Nu är dock hela familjen samlad igen även om det inte är för så länge…
Jakob tränar på att äta med bestick! 
Så här glad blir man av beröm!
Läggdags för Jakob!
